Arbetet mot välfärdsbrottslighet är inte glamouröst eller spännande, men det är nödvändigt. Det skriver MT:s Lisa Aggeborn.
Det talas mycket om trygghet, som blivit det politiska begreppet för att tala om brottsbekämpning. Det är argument som känns igen och oppositionen verkar tycka att det är en lagom ambitionsnivå att ständigt kräva hårdare tag, fler poliser och strängare straff.
Sanningen är ju att de flesta politiska partier är överens om att polisen ska ha mer resurser och den senaste mandatperioden har den S-ledda regeringen skärpt många straff. När det gäller att bekämpa välfärdsbrottslighet behövs däremot ett delvis annat angreppssätt.
Kampen mot välfärdsbrott är inte tungt beväpnade insatsstyrkor i gryningsräder. Istället är det en uppmärksam renhållningsarbetare som noterar att det var värst vad mycket sopor det alltid är vid det här huset. Eller en siffernisse i ett kommunhus som tar en extra titt på vem som egentligen står bakom ett nystartat holdingbolag eller en föreslagen fastighetsetablering.
Kampen mot välfärdsbrottligheten är inte glamourös eller ens särskilt spännande. Det är något så torrt som ett noggrant förebyggande arbete och etablerade vägar för kontroller och tillsyn.
Det är inte sånt man bygger en snärtig valkampanj på, men det är helt nödvändigt. Vår gemensamma välfärd är nämligen något av det viktigaste vi har.
När den utnyttjas av kriminella så förlorar vi inte bara pengar, vi riskerar även att förlora förtroendet för att systemet ska finnas för oss när vi behöver det.
Det kan vara värt att minnas när valaffischer med en väldigt bestämd Ulf Kristersson eller Ebba Busch kommer upp i höst. Där kommer de, med rynkade pannor och korslagda armar, kräva fler poliser och hårdare straff.
Det de missar i sin kamp om att skrika högst och se bistrast ut är att välfärdsbrottslighet är viktigt på riktigt. Det handlar om människors liv, städers hela framtid och ofantliga summor av våra gemensamma medel. Det är inte nåt som ska vara ett slagträ i debatten.
Men det är farligt att kräva enkla lösningar på svåra problem. Oppositionen saknar analysen och förmågan, eller kanske bara viljan, att se hur deras ihärdiga arbete att försvaga den offentliga sektorn lämnar fältet fritt för välfärdsmiljardärer.
Ännu värre är att välfärdsmiljardärernas rent kriminella kusiner får fritt fram att utnyttja den sönderprivatiserade marknadens många kryphål.
När de vill strypa medel till kultur, sjukvård och äldreomsorg så skapar de grogrunden för det som de sen vill lösa med ”hårdare tag”. Tror de faktiskt att det kommer lösa problemen, eller hoppas de bara att en tillräckligt stor del av väljarkåren bryr sig lika lite som de själva?