Det börjar bli smärtsamt tydligt att Kristersson är helt beroende av SD:s välvillighet för att hålla ihop regeringen, skriver MT:s Karla Lindahl.
Det tog sju och en halv månad för Sverigedemokraterna att få sin första vilde i riksdagsgruppen. Det är nytt rekord för SD, om man inte räknar Jonas Millard som valde att lämna riksdagen helt tre månader efter valet 2018.
Kristerssons majoritet i riksdagen har nu krympt till ett ynka mandat, och det är tre och ett halvt år till nästa val. Som mest.
Samtidigt knarrar det rejält i golvplankorna under Tidölaget. Det går knappt en vecka utan att Liberalerna och Sverigedemokraterna bråkar offentligt, samtidigt som både L och KD ligger under spärren i de flesta opinionsmätningar.
Kanske var det orealistiskt redan från början? Det var ju uppenbart att Kristerssons ”sida” inom politiken inte alls var överens om allt, och att man hade helt skilda ingångsvärden i flera viktiga frågor.
Dessutom går hela samarbetet ut på att Sverigedemokraterna kan hålla ihop sin riksdagsgrupp, något SD aldrig lyckats med under sina 13 år i riksdagen.
Bara under mandatperioden 2014-2018 valde sju SD-ledamöter att bli vildar.
Kristerssons ambitioner är svåra att genomföra redan som det är, men skulle han dessutom tvingas ha enskilda förhandlingar med SD-vildar så kommer situationen bli ohållbar för högersamarbetet. Då väntar säkerligen nyval.
/Karla.
Den här krönikan är en åsiktstext, och reflekterar skribentens åsikter. Morgon-Tidningen är stolt socialdemokratisk.