Hur man agerar i en valrörelse säger egentligen väldigt lite om hur bra man är på att styra ett land. Hur man agerar i en kris skiljer agnarna från vetet, skriver MT:s Lisa Aggeborn.
Om statsministern tillsattes på samma sätt som en vanlig tjänst hade det inte varit något snack om vem som haft jobbet nästa mandatperiod.
Bara en snabb snegling på Magdalena Anderssons cv visar att hon är mer utbildad och har större och bredare erfarenhet än någon annan statsminister i mannaminne.
Hon har varit med och lett landet genom en tid som kommer att gå till historien som en av de mest omvälvande någonsin och under hennes ledning klarade Sveriges ekonomi sig förvånansvärt bra genom en världsomspännande kris.
Men alla vet att det inte räcker med ett bra cv för att lyckas på ett jobb. Det krävs något annat, något mer ogreppbart. Det kan vara något så svårt att sätta fingret på som att det krävs personlighet och arbetsmoral.
I valrörelsens mest hetsiga skede väljer Andersson att ta ett steg tillbaka från utspel och politiska finesser för att kämpa med EU för att undvika en elkris. Det är viktigt på riktigt.
Hur man agerar i en valrörelse säger egentligen väldigt lite om hur bra man är på att styra ett land. Hur man agerar i en kris, som när Putin håller Europa gisslan med uteblivna gasleveranser, skiljer agnarna från vetet.
I motsatta ringhörnan står Ulf Kristersson, den svagaste statsministerkandidat vi sett sedan Bo Lundgren ledde Moderaterna till 15,2 procent 2002.
Inte nog med att han är impopulär internt och förmodligen kommer ryka redan på valnatten vid ett för dåligt resultat. Jimmie Åkesson har dessutom gjort det mer än tydligt att Kristersson kommer att tvingas föra fram politik som “väsentligen speglar” Sverigedemokraternas.
Dessutom hänger hela Kristerssons underlag på att Liberalerna – en partigrupp som är lika lätt att hålla koll på som att valla katter – ska dra åt samma håll både internt och med samarbetspartierna. Det är minst sagt skakigt.
Skillnaderna mellan Andersson och Kristersson är enorma. Andersson är starkare, har mer erfarenhet, högre kompetens och sätter ämbetet framför politiskt spinn.
Det här är något som väljarna märker. I en mätning från Ipsos uppger 40 procent att de tror att Andersson är den som är bäst på att leda Sverige i kris. Kristerssons siffra är 19. Det är en svidande skillnad.
Dessutom går hon till val för att genomföra sin politik, en politik som gör Sverige bättre. Egentligen borde det vara det enda skäl som behövs.
/Lisa Aggeborn, Morgon-Tidningen
Detta är en analys, och speglar skribentens åsikter. Morgon-Tidningens opinionstexter är stolt socialdemokratiska.