LEDARE: Ojämlikhet är skadligt för demokratin. Men varför gäller inte de moderna kriserna alla, frågar sig Karla Lindahl.
Är det dags igen?
Världen hann knappt komma ut ur en historisk pandemi förrän Ryssland startade det första riktiga anfallskriget i Europa på 70 år. Och nu ser det ut som att vi har en bankkris framför oss.
Det är nästan att man börjar bli trött på att genomleva den ena historiska händelsen efter den andra.
Men frågan om bankris var och är fortfarande inte ”om”, utan ”när”.
Problemet är också att världen hinner förändras från kris till kris – och inte på ett bra sätt.
Vi vill gärna se finanskriser som något som drabbar alla. Vi ser framför oss hur börsmäklare står och sliter sitt hår på Wall Street-golvet. Vi ser framför oss 30-talskrisen med företagsledare som i förtvivlan tog sina liv.
Krisen ska drabba alla alltså. Men så är det inte längre.
Den senaste decenniernas skattesänkningar för de rika, ofta genomförda av partier som röstats fram av arbetarklassväljare, avregleringar och en skenande ackumulering av kapital gör att de superrika nu knappt berörs av kriserna. Inte så att det gör ont.
De tar riskerna – vi andra betalar notan.
Samma våg av liberalisering av välfärd, skattesystem och finansvärld bidrar också till minskad frihet för individen, och i detta ligger också en allt starkare frustration för människor som ser sin frihet krympa till förmån för rätten för rika människor att leva på passiv inkomst.
När avståndet mellan rik och fattig ökar bör vi alla oroa oss. Se bara på Frankrike, där Macron väljer att höja pensionsåldern istället för att höja skatten för miljarder. Tro fasen att folket går ut och protesterar.
Ojämlikhet är ett demokratiproblem. Och risken finns att vi under nästa kris ser att denna ökar, och att det blir tydligt för vanligt folk att kriser minsann inte gäller alla längre.
Hur många sådana kriser tål demokratin?
/Karla.
Den här krönikan är en åsiktstext, och reflekterar skribentens åsikter. Morgon-Tidningen är stolt socialdemokratisk.