Det ser mörkt ut för Moderaterna. Prognoserna pekar mot att partiet kan göra sitt sämsta val på tjugofyra år och opinionen har inte lyft på hela mandatperioden. Förlorar Tidöpartierna makten den 13 september börjar en strid om vem som ska leda partiet vidare – och någon självklar kronprins eller kronprinsessa finns inte.
Historien talar sitt tydliga språk. Fredrik Reinfeldt avgick kvällen efter valförlusten 2014, och Anna Kinberg Batra föll 2017 sedan elva av tjugotvå partidistrikt krävt hennes avgång. Båda gångerna handlade striden ytterst om förhållandet till Sverigedemokraterna – samma fråga som löpt genom Ulf Kristerssons snart nio år som partiledare, och som nu avgörs i praktiken.
Ingen av de namn som nämns nedan har öppnat för en kandidatur, och någon efterträdarprocess pågår inte. Det här är alltså kvalificerade gissningar, inte besked.
Elisabeth Svantesson
Förstavice partiordförande sedan 2019 och finansminister sedan regeringsskiftet. Hon stod närmast till buds redan 2017, men klev åt sidan för Kristersson och stödde hans kandidatur. Formellt är hon den som står på tur, och hon har den tyngsta portföljen i regeringen.
Nackdelen är densamma som fördelen. Svantesson är i allra högsta grad förknippad med Tidöpolitiken och har som finansminister försvarat varje skattesänkning oppositionen kritiserat. Ett parti som förlorat på sin nuvarande kurs kanske inte nödvändigtvis väljer den som personifierar den.
Gunnar Strömmer
Justitieministern var partisekreterare under åren då Moderaterna svängde om SD och lade grunden för Tidösamarbetet. Han kan alltså både politiken och partiapparaten, vilket är en ovanlig kombination.
Men han bär också ansvaret för mandatperiodens mest kritiserade lagstiftningsarbete. Lagrådet avstyrkte straffreformen i sin helhet och kallade den ett hastverk, och striden om mängdrabatten slutade med att regeringen drev igenom en lag utan ikraftträdandedatum. Dock finns det en bild av att Strömmer är populär bland allmänheten, vilket gör honom till en het kandidat.
Maria Malmer Stenergard
Utrikesminister sedan 2024 och dessförinnan migrationsminister. Hon har vuxit i rollen och sitter i partistyrelsen sedan 2021, men har till skillnad från de övriga inte hela sitt politiska liv i Stockholmspolitiken – hon är utbildad jurist och har arbetat som kronofogde.
Hennes bakgrund på migrationsområdet gör henne acceptabel för den del av partiet som vill fortsätta åt höger, samtidigt som utrikesposten gett henne distans till den inrikespolitiska konflikten. Det är en position som brukar löna sig i partiledarval.
Benjamin Dousa
Biståndsminister, tidigare vd för Timbro och för Företagarna och ordförande för MUF innan dess. Han är den tydligaste representanten för de moderater som tycker att partiet tappat bort företagande och ekonomi till förmån för lag och ordning.
Det som talar för Dousa är att han är ung och har en stark närvaro på sociala medier. Han är samtidigt den som suttit kortast tid i regeringen. Han förekommer oftare i spekulationer om nästa partiledarval än om det som kan komma i höst.
Mattias Karlsson
Moderaternas gruppledare i riksdagen, alltså inte SD:s chefsideolog med samma namn. Han har kontroll över riksdagsgruppen, vilket är den maktbas varje partiledarkandidat behöver, och är samtidigt tillräckligt osynlig i offentligheten för att inte bära något av valförlusten personligen.
Just anonymiteten är dock problemet. Ett parti som ska bygga upp sig igen efter ett katastrofval brukar vilja ha någon väljarna redan känner igen.
Vägvalet bakom personfrågan
Frågan om efterträdare är i själva verket en fråga om riktning. Ska Moderaterna fortsätta det samarbete som gjort dem till juniorpartner till ett större SD, eller söka sig tillbaka mot mitten där Centerpartiet just nu växer? Kristersson har byggt hela sitt ledarskap på det första alternativet, och ett dåligt valresultat blir därför oundvikligen en dom över den linjen.
Om det ens blir aktuellt avgörs den 13 september. MT:s sammanvägning av opinionsmätningarna uppdateras löpande fram till valdagen.