Ulf Kristersson har helt hakat upp sig på regeringsfrågan. Karla Lindahl förklarar varför det är dåligt.
Söndagens partiledardebatt bekräftade tydligt det vi alla redan visste: det finns åtta partier i Sveriges rikdag. Inte två. Inte tre. Åtta. Ocho. Huit.
Åtta partier som tycker olika, representerar olika intressen och har olika syn på samhället.
Ulf Kristersson önskar nog att det inte var så. Att det var enklare. När de åtta partiledarna fick trycka ja nej eller kanske i snabbfrågorna stod det klart att det är mycket högersidan inte är överens om. Pappamånader, vinster i välfärden, skatterna, klimatet.
Kristersson anser ändå att hans sida är den bästa eftersom man är eniga i regeringsfrågan. Det är alltså inte nödvändigtvis politiken som är bra, enigheten har ett värde i sig. Gång på gång kom M-ledaren tillbaka till detta – att det fanns en enighet i regeringsfrågan på hans sida.
I praktiken innebär det att en röst på Liberalerna är en röst på Sverigedemokraterna. En röst på Kristdemokraterna är en röst på Sverigedemokraterna. Det som är olika ska filas bort i enighetens namn.
För vad betyder regeringsfrågan? Den betyder att man klarar av första dagen på jobbet. Att man kan komma överens om en statsminister. Inget mer.
Det betyder inte att man är överens om ministerposterna, inte om budgeten, inte om de stora politiska frågorna som på allvar påverkar människors liv. Bara att man vill (åtminstone för tillfället) ha samma statsminister.
Ulf Kristersson anser att detta är hans starkaste kort. Ärligt talat är det hans enda kort. Och det är inte ens bra.
/Karl Anders ”Karla” Lindahl är chefredaktör och ledarskribent på Morgon-Tidningen
